Felicias perspektiv.

Jag satt hemma hos Yohio i soffan.

- Jo... Felicia? Sa han och tittade på mig.

- Ja? Sa jag och tittade tillbaka på honom.

- Jag har tänkt på en sak... Jag tycker vi borde... göra slut... För att jag har märkt att vi inte känner på samma sätt för varandra längre... Sa han oroligt.

- Ja du har rätt... Sa jag ledsamt.

- Men vi kan väl vara vänner va? Sa han och log.

- Ja såklart bästa vänner! Sa jag glatt. 

Vi satt där och pratade, men tillslut gick jag hem. Det kändes inte så jobbigt att vi hade gjort slut. Vi var ju ändå väldigt bra vänner! När jag kom hem och satt mig i fåtöljen kom mamma in. 

- Det har hänt en sak... Sa hon och tittade ledsamt på mig.

- Vadå? Sa jag förvånat.

- Jo... Det hände en sak med Lisa idag... Sa hon och såg ännu mer ledsen ut.

Lisa var min vän som jag bodde granne med när jag bodde i min förra lägenhet.

- Vadå?! Sa jag rädd.

- Hon blev påkörd av en bil för fem timmar sedan... Sa hon och tittade ner.

- Mår hon bra?! Hur skadad är hon?! Sa jag och det rann ner en tår för min kind.

- Felicia... Hon är död... Sa hon och försökte att inte gråta.

Jag försökte säga något men det gick inte. Jag sprang ut och satt mig under ett stort träd. Jag började gråta och det gjorde jag ett långt tag. Då kom det någon. Jag kollade upp och där stod Seike.

- Oj hur mår du?... Sa han oroligt.

- Inte bra... Sa jag och började gråta igen.

- Har det hänt något? Sa han förvånat.

- Min vän hon... Hon... Har dött! Sa jag och började gråta ännu mer.

Han satt sig nära mig och höll om mig försiktigt.

Jag kunde höra hur hans hjärta slog. 

Jag kände mig trygg och slutade gråta lite.

- Du kanske mår bättre om du pratar om henne? Sa han och log. Han log... Mot mig?

- Hon bodde granne med mig... Hon var min ända vän... Vi gjorde allt tillsammans! Jag var med henne varje dag efter skolan... Sa jag ledsamt.

- Vad hette hon? Sa han nyfiket.

- Lisa... Hon hjälpte mig med allt jag behövde hjälp med! Sa jag och log.

- Hon låter väldigt snäll! Sa han tröstande.

- Men jag tror jag kommer få träffa henne igen... Sa jag glatt och tittade upp mot himlen. 

Seikes perspektiv.

Hon kramade mig. Jag blev lite förvånad men kramade henne tillbaka.

Hennes mascara hade runnit ner för hennes kinder. 

- Tack! Sa hon glatt.

- För vadå? Sa jag förvånat.

- För att du muntrade upp mig! Sa hon och log.

- Är din mamma hemma? Sa han tyst.

- Ja hurså? Sa jag nyfiket.

- Hon måste vara orolig för dig... Sa han och tittade ner på mig.

- Ja... Kan du följa med mig? Jag hittar inte tillbaka... Sa jag tyst.

- Visst! Sa han glatt.

Han följde med mig ända till min dörr där mamma öppnade. 

- Åh tack för att du tog hem henne!.. Vad heter du da? Sa hon nyfiket till Seike.

- Seike... Sa han och log.

När mamma hade sagt hejdå och stängt dörren så blev hon förvånad. 

- Vad glad du ser ut?... Sa hon nyfiket.

- Ja! Jag tror att jag kommer att få träffa henne igen! Men jag är fortfarande lite ledsen... Sa jag ledsamt.

- För att du inte kan träffa henne nu? Sa hon medlidande.

- Ja... Sa jag tyst.

Jag gick upp på mitt rum och lyssnade på musik.

Kommentera! ♣

Felicias perspektiv.

Det var Torsdag kväll och jag satt och tittade ut genom mitt lilla fönster. Då kom jag på att jag hade glömt mobilen hos Yohio. Jag tog på mig ytterkläderna och gick ut. Det var väldigt mörkt. Jag gick sakta mot Yohios port. Då hörde jag någon som var i skogen. Jag var rädd. Då tog någon tag i min arm och sprang med mig bakom en kiosk. Jag såg att det var Seike som hade tagit tag i min arm. 

- Vad håller du på med?! Sa jag argt.

- Varför är du ute så här sent på kvällen?! Vet du vilka galningar som springer runt här om nätterna?! Viskade han.

- Hur länge måste vi stanna här da? Viskade jag tillbaka efter ett tag.

- Inte länge till... Husen är för långt bort... Vi måste hitta någon annan stans att gömma oss... Viskade han oroligt.

- Det finns bara den här kiosken... Sa jag rädd.

- Juste jag har en nyckel till kiosken! Sa han och öppnade den.

- Varför har du det? Sa jag förvånat när vi gick in i kiosken.

- Jag känner folk... Sa han tyst.

Seikes perspektiv.

Vi fick sitta på golvet för att inte synas.

Jag såg på Felicia och hon såg väldigt rädd ut. 

- Var inte rädd dom hittar oss inte här! viskade jag och gick närmare henne.

- Vilka är "dom"?! Sa hon och såg ännu rädd ut.

- På natten brukar det springa runt några äldre killar i skogen som är ganska... Våldsamma... Sa han tyst.

- Men om dom bara är i skogen varför gömmer vi oss? Sa hon förvånat. 

- Om dom ser någon kan dom... Jag vill inte skrämma upp dig... Sa jag och tittade bort.

- Tack för att du räddade mig... Sa hon och tittade på mig.

Då hörde vi någon som gick utanför kiosken.

- Jag är rädd! Viskade hon och gick närmare mig.

- Dom hittar oss inte här jag lovar! Viskade jag tröstande.

Efter ett tag blev det tyst utanför. Jag reste mig upp och tittade ut genom fönstret. Det var ingen kvar längre.

- Kusten är klar... Sa jag lättat.

- Är du säker? Sa hon förvånat.

- Ja... Sa jag och låste upp dörren.

När vi stod utanför kiosken sa hon - Jo... Skulle du kunna... följa med mig till min port? Jag vågar inte gå ensam... Sa hon tyst.

- Okej... Sa jag och gick med henne. 

Felicias perspektiv.

Jag kände mig trygg när jag gick där med Seike. Jag skulle aldrig vågat gå hem själv. Jag tittade på honom. Han gick som vanligt utan ett leende på läpparna... Det var inte så konstigt... Han hade svart hår med grå lugg. Har var väldigt vacker...

Nästa dag var jag hemma hos Yohio. Vi satt i hans soffa och pratade. Han var inte sminkad Men han var lika fin ändå! Jag var inte lika kär i honom som jag var förut... Men det kanske gick i perioder... Vi hade iallafall väldigt kul tillsammans!  

Kommentera! ♥ 

Felicias mammas perspektiv.

Jag hade jobbat hela natten, Men jag var för pigg för att sova. Då knackade det på dörren. Jag gick och öppnade. Där stod det en ganska lång, sminkad, kille. Det var Yohio han skulle säkert träffa Felicia. 

- Hej! Det är du som är Yohio va? Sa jag glatt.

- Ja det är jag! Sa han och log.

- Du är väl här för att träffa Felicia... Sa jag efter ett tag.

- Ja... Sa han och tittade sig omkring.

- Jag ska hämta henne! Sa jag och gick iväg.

Jag sa till Felicia och hon sprang ut i hallen.

- Vi går nu... Sa hon och tog med Yohio utanför dörren.

Seikes perspektiv.

På kvällen satt jag hemma hos Yohio och pratade med honom.

Han tittade på mig och sa - Du ser lite ledsen ut... Har det hänt något? 

- Nej jag mår bra! Ljög jag.

- Vad tänker du på? Sa han nyfiket.

- Inget... Sa jag och tittade ut genom fönstret. 

- Men något måste det ju vara?... Sa han ännu mer nyfiket.

- Ja lite allt möjligt... Sa jag tyst.

Egentligen tänkte jag ju på Felicia. Men det kunde jag ju inte säga...

Efter ett tag gick jag hem. När jag gick på den smala vägen såg jag Felicia bakifrån. Hon såg mig inte. Jag ville inte gå förbi. Det gjorde ont i hjärtat att inte kunna prata med henne. Hon hörde inte att jag gick bakom henne konstigt nog. Det började regna och hon hade inget paraply så hon tog bara på sig luvan. Jag struntade i att göra något för att inte få regnet på mig. Det spelade ingen roll för mig just då...

Felicias perspektiv.

Jag tittade upp mot himlen för att se om det var mycket moln. Jag såg inte den lilla stenen framför mig och ramlade bakåt. Jag blundade, men jag träffade inte marken. Jag öppnade ögonen och såg att Seike hade tagit emot mig. 

Han hade regndroppar i sitt hår som såg ut som små pärlor. jag hade inte varit så nära honom förut. Han log lite, Men slutade efter ett litet tag. Jag ställde mig upp och såg på honom. 

- Tack! Sa jag glatt.

- Det var så lite... Sa han ledsamt och gick iväg.

Jag tyckte synd om honom... Jag såg att han försökte att inte visa sina känslor.

Det måste ha varit svårt för honom. 

Kommentera! ☻