Yohios perspektiv.

Imorgon skulle jag åka hem.

Jag ringde Armida och sa att hon skulle komma.

Då såg jag henne komma springandes. 

- Hej! Sa hon glatt.

- Hej... Sa jag ledsamt.

- Har det hänt något? Sa hon nyfiket.

- Alltså... Jag åker hem imorgon... Till Sundsvall... Sa jag tyst.

- Imorgon?... Sa hon förvånat.

- Jag glömmde att jag skulle ha en konsert där... sa jag.

Hon kramade mig hårt och jag kramade henne tillbaka. Hon tittade upp på mig och jag kysste henne. 

- Jag kommer sakna dig! Sa hon med gråten i halsen.

- Ta det lungt jag kommer komma tillbaka snart... Sa jag tröstande.

- När då? Sa hon lite gladare.

- Jag vet inte... Men jag kommer komma tillbaka... Jag kan ringa dig varje dag! Sa jag och försökte muntra upp henne.

- Okej... Sa hon och tårkade bort en tår. 

Armidas perspektiv.

När det blev sent så gick jag hem.

När jag kom in igenom dörren så stod mamma där. 

- Har det hänt något? Sa hon nyfiket.

- Han åker hem imorgon... Sa jag ledsamt.

- Kommer du träffa honom innan da? Sa hon efter ett tag.

- Ja han ska hämta mig här imorgon... Han åker på eftermiddagen... Sa jag tyst.

- Vad bra, Då får du ju träffa honom igen!... Hur gammal är han? Sa hon nyfiket.

- Ehhhmmmm... 19... Sa jag och bet mig i läppen.

- 19?! Räkna med att jag ska träffa honom... Sa hon på skoj. 

Jag trodde hon skulle bli arg på riktigt?...

Jag gick upp på mitt rum och läste. 

Veras perspektiv.

Jag satt på golvet och lekte med min fina docka!

Då kom mamma och sa - Hade du kul igår på biblioteket? 

- Ja! Armida hade med en som hon var kär i! Viskade hon.

- Jaha? Var han snäll da? Sa mamma nyfiket.

- Ja han var jätte, jätte snäll! Sa jag högt.

Mamma gick in i köket sen.

Kommentera, Det skulle göra min dag bättre! ♥

Armidas perspektiv.

Jag vaknade sent den morgonen. Dagen innan hade jag varit på stan med Yohio. Då kom jag på att det var Julafton! Det hade jag inte tänkt på?... Då kom Mamma upp.

- Godmorgon! Sa hon glatt.

- Godmorgon! Svarade jag tillbaka. 

- Var du på stan själv igår? Sa mamma nyfiket.

- Nej... Sa jag efter ett tag.

- Var du med en vän? Sa hon ännu mer nyfiket.

Skulle jag berätta om honom?...

- Nej... Jag var med min pojkvän... Sa jag tyst.

- Har du en pojkvän? Sen när då? Sa hon förvånat.

- En vecka sen... Sa jag och log.

- Åh vad kul! Sa hon och gick ner igen.

Jag gick ner och det låg paket under den lilla, plast granen. Vera hade fått en docka med långt rött hår som hon lekte med. Jag öppnade sakta mitt paket. Det var en knappmobil, som man bara kunde ringa och sms:a på.

- Åh tack mamma! Sa jag glatt och kramade om henne.

Senare på dagen gick jag ut i skogen. Jag skulle träffa Yohio där.

Då såg jag honom komma gående. 

- Jag har något till dig! Sa han och tog fram en ask.

- Åh vad snällt! Men jag har inget till dig... Sa jag ledsamt.

- Det gör inget! Sa han och log.

Jag öppnade asken där låg det ett halsband. Det var en grönt hjärta som satt på en silver kedja. 

- Åh vad fint! Sa jag och kramade honom hårt. Han kramade mig tillbaka.

- Jag har fått en mobil, så vi kan ringa varandra! Sa jag glatt.

- Vad bra! Sa han och gav mig hans nummer.

Då ringde mamma och sa att jag skulle följa med Vera till biblioteket. Yohio följde också med. Jag hämtade henne och sen gick vi till biblioteket.

- Vem är du? Sa hon och tittade upp på Yohio.

- Du kan kalla mig Yohio... Sa han och tittade tillbaka på henne.

- Är ni kära i varandra? Frågade hon högt.

- Ja... Sa jag och skrattade.

När vi var framme vid biblioteket ville Vera gå till böckerna på en gång.

Hon skulle välja en bok som jag skulle läsa för henne.

 Kommentera! ♥

Armsidas perspektiv.

Jag stod utanför affären och väntade på honom. Affären hade stängt så det var bara jag där.

Då såg jag honom komma gåendes. 

- Kom jag ska visa dig en sak! Sa han och tog mig i handen.

- Okej? Sa jag förvånat.

Vi kom till en annan skog som jag aldrig hade varit i. 

- Du måste blunda... Sa han hemlighetsfullt.

- Okej... Sa jag.

Vi gick ett tag och sen sa han att jag skulle sätta mig på en sten, så det gjorde jag.

Jag öppnade ögonen sakta. Vi var på en klippa. Utsikten var fantastisk! Man kunde se hela byn. 

- Jag vet inte så mycket om dig... Sa han och satt sig bredvid mig på stenen.

- Vad vill du veta? Du får fråga vad du vill! Sa jag högt.

- Hur gammal är du? Sa han efter ett tag.

- 15... Sa jag tyst.

- Jaha? Sa han förvånat.

Det blev tyst och ingen sa något. Han tittade inte på utsikten. Han tittade på mig... 

- Vet du vem jag var innan? Sa han nyfiket.

- Ja... Sa jag och tittade tillbaka på honom.

- Har du någon bok du tycker extra mycket om? frågade han efter ett tag.

- Nej jag har inga böcker... Jag lånar på biblioteket... Sa jag långsamt.

- Varför inte? Sa han förvånat.

- Min familj har inte så mycket pengar... Sa jag tyst.

- Vad synd... Sa han.

Vi tittade på varandra länge och vi kysste varandra.

Den dagen blev vi tillsammans!

Kommentera! ♥

Armidas perspektiv.

Den morgonen vaknade jag tidigt som vanligt. Jag gick ner och tog frukost. Vera och mamma sov fortfarande. Dom brukade sova väldigt länge på morgonen.

Det fanns en skog i närheten. Dit gick jag. Jag gick långt in i skogen och satt mig på en stor sten.

Det var inte första gången jag gick dit... Jag älskade att titta på den fina naturen omkring mig.

Jag tänkte på igår. Jag fick veta mycket om Yohio. Då slog det mig. Det var ju han från Melodifestivalen! Det hade jag inte tänkt på...

Jag hade aldrig sett någon i den där skogen förut. Det var bara jag där som vanligt... Det kändes som om jag kunde göra vad jag ville där!

Jag började sjunga högt. Jag älskade att sjunga! Men det visste ingen om utom jag...

Yohios perspektiv.

Jag var ute och gick i en vacker skog som jag nyss hade hittat.

Då hörde jag någon sjunga. Det var så vackert så jag kunde inte låta bli att följa efter ljudet. Det var en ljus röst från en tjej lät det som.

Kanske det var något som bodde i skogen? Något jag aldrig sett förut?

Jag kom fram och såg att Armida satt på stenen. Hon såg mig inte så jag stod kvar där och lyssnade. 

- Hej! Sa jag tillslut.

- Åh hej! Sa hon glatt.

Jag klättrade upp på stenen och satt mig nära henne.

- Du sjunger jätte vackert! Sa jag imponerande.

- Tycker du verkligen det? Sa hon förvånat.

- Ja verkligen!... Vad fint det är här! Brukar du gå hit ensam? Sa jag nyfiket.

- Ja... Det finns inte så många som vill vara med mig... Sa hon lite ledsamt.

- Men... Jag vill! Sa jag glatt.

Armidas perspektiv.

Han var sminkad och han hade inga solglasögon.

Det fanns äntligen någon som ville vara med mig! Vi satt och pratade länge. Vi hade bestämt att jag skulle träffa honom lite senare idag utanför butiken där mamma jobbade. Tur att hon inte jobbade den dagen...

När jag kom hem stod mamma i köket och Vera satt i sitt lilla rum och lekte med sin ända docka. Den hade blont hår till axlarna och rosa kläder. 

- Maten är klar, kom och sätt er! Sa mamma högt.

Vi satt oss vid bordet och åt. 

- Vad önskar ni er i julklapp? Sa mamma nyfiket.

- Jag önskar mig en docka med långt rött hår som Armida! sa Vera och tittade på mig.

- Och du da? Sa mamma till mig.

- Jag vet inte?... Sa jag tyst.

- En bok kanske? Sa mamma.

- Det behöver jag inte jag kan ju gå till biblioteket... Sa jag.

När vi hade ätit upp tackade vi för maten och jag gick in och lekte med Vera.

Sen ville Vera rita så jag gick upp på mitt rum och började läsa. Flickan i boken hade upptäckt att hon inte var ensam i världen. Den fanns en kille som bodde i ett högt träd och hon hade fått en karta som skulle leda henne dit. Då kom mamma upp på rummet.

- Kan du passa Vera ikväll? Sa mamma och tittade på mig.

- Jag kan inte jag har lovat att träffa en vän... Sa jag tyst.

- Åh vad kul! En vän? Jag det ska du få! Sa hon glatt och gick ner igen.

Mamma var lite konstig ibland tyckte jag...

                                                 Kommentera vad ni tyckte om den här delen! ♥

Jag, min Mamma och min lillasyster Vera bodde i ett litet hus på landet. Vi hade inte så mycket pengar... Jag och Vera gick i samma skola. Min mamma jobbade i en liten butik nära skolan. Hon brukade jobba sent.

Jag var i skolan och det var sista dagen innan lovet. Jag satt bredvid Carolina och Saga. Dom var tjejerna som alltid hade massa skvaller. 

- Kollade du på Idol igår? Sa Carolina till mig.

- Nej... Sa jag tyst.

- Varför inte? Sa hon förvånat.

- Jag kollar typ aldrig på TV... Svarade jag.

Sanningen var att jag inte hade någon. Dom ända få gångerna jag hade kollat på TV var med min vän Lea. Vi brukade kolla på Melodifestivalen hemma hos henne.

Men hon flyttade och jag tappade kontakten med henne...

Jag gick hemåt sakta från skolan. Äntligen var det lov! Jag brukade gå hem med Vera men Mamma skulle gå hem med henne idag.

När jag kom hem gick jag direkt upp på vinden. Det var mitt rum. Jag hade en säng, en hylla och en garderob där. På hyllan stod en lampa och i den låg fem tjocka böcker från biblioteket och lite andra små saker.

Jag brukade gå till biblioteket för att jag inte hade råd med några böcker.

Vi hade inte bott här så länge.

Då knackade det på dörren. Dom kan väl inte vara hemma så tidigt? Tänkte jag när jag gick ner för trappan. Jag öppnade dörren och där stod en smal kille med solglasögon.

- Är det här din klocka? Sa han och höll fram den.

- Ja... Vad hittade du den? Sa jag glatt och tog emot den.

- På sidan av vägen... Sa han och log.

- Men hur visste du att jag bodde här? Sa jag förvånat.

- Det stod adressen på klockan. Sa han.

- Oj juste?... Sa jag och kollade på klockan.

Mamma måste ha skrivit det... Tänkte jag. 

- Hejdå vi ses väl da! Sa han.

- Ja hejdå! Sa jag och stängde dörren när han hade gått.

Den klockan hade jag fått av min mormor innan hon hade dött. Den var gammal men inte så dyr. Den var brun och på bandet såg man vita små stygn.

Jag gick upp på vinden igen och började borsta mitt långa röda hår.

Jag hade inte sett den där killen förut... Var han nyinflyttad? Det bodde inte så många här så jag visste vem alla var och det flyttade sällan någon hit.

Då plingade det på dörren igen och jag sprang ner och öppnade. Det var mamma och Vera. Vera kom springandes emot mig och kramade mig hårt.

- Jag har ritat den här till dig Armida! Sa hon och höll fram en teckning till mig.

- Åh vilken fin! Den ska jag genast sätta upp! Sa jag och sprang upp.

Jag satt upp den med några bitar tejp på vägen.

Det fanns bara ett fönster där inne så jag hade några ljus på rummet.

Nästa dag var första dagen på lovet och jag gick tidigt till biblioteket. Det var ett väldigt stort bibliotek och det var det ända där jag bodde. Men det var inte så mycket folk där. Det var cirka 25 personer som gick dit varje dag.

Jag stod och letade efter andra delen av boken jag lästa. Den handlade om en övernaturlig flicka som bodde helt själv i en jätte stor värld. 

- Hej! Hörde jag någon säga bakom mig.

Jag vände mig om och där stod killen från igår. 

- Hej! Sa jag glatt.

- Läser du också dom där böckerna? Sa han förvånat.

- Ja jag älskar dom! Sa jag ännu gladare.

- Jag med! Sa han och log.

- Är du nyinflyttad? Sa jag efter ett tag.

- Nej jag bor hos mina kusiner ett tag... Vad heter du? Sa han nyfiket.

- Armida... Sa jag tyst.

- Vilket fint namn! Du kan kalla mig Yohio! Sa han och tog av sig sina solglasögon. 

Han hade dom finaste ögonen jag någonsin hade sett!

Kommentera vad du tyckte om första delen. Det skulle göra min dag bättre! ♥

Hej alla breakers!

Jag har tyvärr tagit bort novellen (Jag kommer aldrig att lämna dig). Jag känner att den blev lite fel och idéerna tog slut. Men det kommer förmodligen att komma en ny novell snart. Så var inte ledsen över det. Jag hoppas ingen tar illa upp. För det här är mitt beslut. Se till att ha ett bra lov så ses vi snart igen!