Felicias perspektiv.

Jag satt hemma hos Yohio i soffan.

- Jo... Felicia? Sa han och tittade på mig.

- Ja? Sa jag och tittade tillbaka på honom.

- Jag har tänkt på en sak... Jag tycker vi borde... göra slut... För att jag har märkt att vi inte känner på samma sätt för varandra längre... Sa han oroligt.

- Ja du har rätt... Sa jag ledsamt.

- Men vi kan väl vara vänner va? Sa han och log.

- Ja såklart bästa vänner! Sa jag glatt. 

Vi satt där och pratade, men tillslut gick jag hem. Det kändes inte så jobbigt att vi hade gjort slut. Vi var ju ändå väldigt bra vänner! När jag kom hem och satt mig i fåtöljen kom mamma in. 

- Det har hänt en sak... Sa hon och tittade ledsamt på mig.

- Vadå? Sa jag förvånat.

- Jo... Det hände en sak med Lisa idag... Sa hon och såg ännu mer ledsen ut.

Lisa var min vän som jag bodde granne med när jag bodde i min förra lägenhet.

- Vadå?! Sa jag rädd.

- Hon blev påkörd av en bil för fem timmar sedan... Sa hon och tittade ner.

- Mår hon bra?! Hur skadad är hon?! Sa jag och det rann ner en tår för min kind.

- Felicia... Hon är död... Sa hon och försökte att inte gråta.

Jag försökte säga något men det gick inte. Jag sprang ut och satt mig under ett stort träd. Jag började gråta och det gjorde jag ett långt tag. Då kom det någon. Jag kollade upp och där stod Seike.

- Oj hur mår du?... Sa han oroligt.

- Inte bra... Sa jag och började gråta igen.

- Har det hänt något? Sa han förvånat.

- Min vän hon... Hon... Har dött! Sa jag och började gråta ännu mer.

Han satt sig nära mig och höll om mig försiktigt.

Jag kunde höra hur hans hjärta slog. 

Jag kände mig trygg och slutade gråta lite.

- Du kanske mår bättre om du pratar om henne? Sa han och log. Han log... Mot mig?

- Hon bodde granne med mig... Hon var min ända vän... Vi gjorde allt tillsammans! Jag var med henne varje dag efter skolan... Sa jag ledsamt.

- Vad hette hon? Sa han nyfiket.

- Lisa... Hon hjälpte mig med allt jag behövde hjälp med! Sa jag och log.

- Hon låter väldigt snäll! Sa han tröstande.

- Men jag tror jag kommer få träffa henne igen... Sa jag glatt och tittade upp mot himlen. 

Seikes perspektiv.

Hon kramade mig. Jag blev lite förvånad men kramade henne tillbaka.

Hennes mascara hade runnit ner för hennes kinder. 

- Tack! Sa hon glatt.

- För vadå? Sa jag förvånat.

- För att du muntrade upp mig! Sa hon och log.

- Är din mamma hemma? Sa han tyst.

- Ja hurså? Sa jag nyfiket.

- Hon måste vara orolig för dig... Sa han och tittade ner på mig.

- Ja... Kan du följa med mig? Jag hittar inte tillbaka... Sa jag tyst.

- Visst! Sa han glatt.

Han följde med mig ända till min dörr där mamma öppnade. 

- Åh tack för att du tog hem henne!.. Vad heter du da? Sa hon nyfiket till Seike.

- Seike... Sa han och log.

När mamma hade sagt hejdå och stängt dörren så blev hon förvånad. 

- Vad glad du ser ut?... Sa hon nyfiket.

- Ja! Jag tror att jag kommer att få träffa henne igen! Men jag är fortfarande lite ledsen... Sa jag ledsamt.

- För att du inte kan träffa henne nu? Sa hon medlidande.

- Ja... Sa jag tyst.

Jag gick upp på mitt rum och lyssnade på musik.

Kommentera! ♣