Alexandras perspektiv.

Jag vaknade sent på Fredag morgon. Alla i min klass var lediga idag. Då ringde Yohio till mig.

- Hej Yohio! Svarade jag i mobilen.

- Hej! Jo vi skulle väl göra något idag? Sa han glatt.

- Ja! Vill du komma hem till mig idag? Sa jag snabbt.

- Ja visst! Sa han.

När jag hade gett han min adress och lagt på gjorde jag mig i ordning.

Jag åt frukost, sminkade mig och satt på mig en svart klänning med långa ärmar. Det var inte ofta jag hade klänning på mig... Jag tog en kopp te medan jag väntade.

Efter ett tag knackade det på dörren och jag sprang för att öppna.

Yohios perspektiv.

Hon öppnade snabbt dörren.

- Hej! Sa hon och log.

- Hej! Sa jag glatt.

- Kom in! Sa hon och släppte in mig.

Hennes familj var inte hemma.

Vi gick in i hennes rum. Väggarna var gråa, det fanns ett litet skrivbord med en stol, en svart säng, en stor vit garderob och över halva hennes vägg var det Seike affischer.

- Tycker du om Seike? Sa jag förvånat.

- Ja! Han har varit min idol sen jag var 12... Sa hon tyst.

- Vad kul! Sa jag och log.

Vi satt os på hennes säng.

- Vad fint du har det! Sa jag och tittade mig omkring en gång till.

- Tack! Sa hon tyst.

- Vad brukar du sitta och göra vid ditt skrivbord? Sa jag nyfiket.

- Rita... Sa hon blygt.

- Kan jag få se? Sa jag ännu mer nyfiket.

Hon tog fram en rosa mapp med teckningar i. Jag öppnade och kollade förvånat på dom.

- Wow... Du är verkligen duktig! Sa jag imponerat.

- Njaaa... Sa hon osäkert.

- Seriöst... Dom är jätte fina!!! Jag önskade att jag kunde rita så här... Sa jag högt.

- Åh tack... Sa hon förvånat.

Vi satt där och pratade ett tag.

- Ska vi gå till parken? Sa jag helt plötsligt.

- Ja! Sa hon glatt.

Alexandras perspektiv.

Vi gick sakta till bussen. Jag kände att han var nära att ta tag i min hand men ångrade sig. Efter ett tag började vi prata och det gjorde vi ett tag. Han var så vacker! Jag hade aldrig sett en finare person.

När vi satt på bussen pratade vi lika mycket. Båda vi tyckte att det var bäst att sitta längst bak i bussen. När klev på mer och mer folk.

När vi var framme i parken stannade vi under ett träd. 

Han tog mina händer och sa - Älskar du mig? 

- Ja... Sa jag förvånat efter ett tag.

- Bra... Sa han och kysste mig.

- Ä-älskar du mig med? Sa jag ännu mer förvånat.

- Ja såklart! Sa han som om det var det mest uppenbara i hela värden.

Jag kände mig så lycklig! Vi gick genom parken hand i hand och pratade länge. Jag önskade att det skulle kännas så här varje dag!

Kommentera! ♥