Jag vaknade tidigt på morgonen.

Jag har alltid varit en väldigt morgon pigg person. Jag tyckte inte om att sova länge på morgonen.

Jag ställde mig framför spegeln och borstade mitt röda hår. Sen gick jag in i köket och gjorde frukost. Mormor sov fortfarande.

Då ringde min mobil inne ifrån rummet. Jag sprang in i mitt rum och svarade.

- Hej det är Linda! Vem är det? Sa jag på en gång när jag hade svarat.

- Hej Linda! Det är jag, Yohio! Förlåt att jag ringer så tidigt... Svarade han på en gång.

- Det gör inget, jag vaknade för en timme sedan! Sa jag glatt.

- Jag undrar om du vet om det finns ett bibliotek här i byn? Frågade han efter ett tag.

- Nej tyvärr, biblioteket ligger väldigt långt bort... Sa jag.

- Åh vad synd, jag skulle så gärna vilja läsa "skogens mystiska hemlighet"... Sa han tyst.

- Vänta lite... Sa jag och la ner mobilen.

Jag gick till bokhyllan i vardagsrummet och letade efter den boken. Jag tyckte att jag hade sett den där i hyllan förut. Jag trodde att jag hade läst den förut. Jag hittade den och sprang in  i rummet igen.

- Jag har den boken! Vill du låna den? Sa jag när jag hade tagit upp mobilen igen.

- Ja jätte gärna! Kan jag hämta den hos dig? Sa han glatt.

- Självklart! Sa jag lika glatt.

När vi hade pratat ett tag och jag lagt på satt jag mig i sängen.

Jag tittade ut igenom fönstret och fasande med blicken på kojan i trädet. Jag tänkte på när Yohio och jag hade lekt i den när vi var små. Vi brukade ofta leka att vi bodde i en koja långt uppe bland träden i djungeln. Han hade väldigt mycket fantasi.

Lite senare på dagen stod vi utanför mitt hus. Jag gav honom boken.

- Åh tack för att jag får låna den!... Men var inte det här din kusins hus? Sa han förvånat.

- Jo men hon flyttade ner till Skåne, så vi fick flytta hit... Men det ser nästan likadant ut som när vi var små! Sa jag och log.

- Har ni kvar kojan? Sa han nyfiket.

- Ja, kom här! Sa jag och gick in i trädgården.

Han följde snabbt efter.

Han stod och tittade sig omkring.

Det började regna så vi gick upp i kojan.

- Trivs du bra här? Sa han efter ett tag.

- Ja, men jag saknar Sundsvall... Svarade jag.

- Har du några vänner som du brukar vara med? Sa han nyfiket.

- Bara en... Jag passar inte in så bra... Sa jag tyst.

- Jag förstår inte hur man inte skulle vilja känna dig... Sa han och log emot mig.

Jag blev helt varm inombords.